Rotvälta – Del 1 – Granen

“Nu är vi snart framme Hugo!” skrek jag och försökte övertala stormen som på riktigt hade fått tag i de höga grantopparna som både ven och knakade när vi skrittade fram över den leriga stigen på väg mot slottet. På vissa ställen fick vi nästan ducka för både gren och ett och annat fjäderfä för att slippa bli knockade eller slungas ner i det mörka grå.

Nästan flög in på borggården gjorde vi. “EDVARD! Äntligen är du tillbaks”. Även om vi var innanför murarna var det svårt att höra något över stormen som slingrade sig fram mellan trähusen. Ingrid kom nedrusande för att möta mig och hon fick sicksacka mellan allt folk som förtvivlat försökte få sina tillhörigheter, varor och andra prylar att inte blåsa bort. Jag log åt henne för hon såg inte klok ut, håret stod åt alla håll och hennes långa kappa fladdrade i sidled när hon kämpade sig fram. “Vad du ser ut!” skrattade jag åt henne. Hon flinade tillbaks.

“Och du själv då? Du har ju nästan pälsen framför dig!”, vilket troligtvis stämde mycket väl med tanke på hur vindbiten jag kände mig. Jag satt av och fick en kram. “Kom nu så går vi in, vi har en del att göra”, sa hon och släppte mig fri igen.
“Va? Redan, men jag kom ju precis!” sa jag halvt förtvivlat.
Hon skrattade, “Ja, men du känner väl till att på det här stället finns det alltid någon som har något att göra åt en”. Mycket sant tänkte jag.

“Där är ni ju äntligen!”. Väl inne i tronsalen kom kungen emot oss med öppna armar och ett hiskeligt flin. “Vad sjutton vad du ser ut Edward! Haha, man kan ju nästan tro att det blåser ute!”.
“Jo, det… vad i helv..”, mina ögon fästes i tumultet bakom honom. “Är det där ett träd!?” fick jag ur mig. Färgat glas, kvistar och annat bös låg över hela det avlånga tronrummet och mitt genom det befann sig en enorm gran liggandes – med kottar och allt. Inte något litet, utan en rejäl pjäs. Det såg lite lustigt ut för bara ena halvan verkade befinna sig inomhus – den andra hängde rakt ut genom ena fönstret.

“Ja du, nu har vi brasved så att det räcker hela vintern!” skrockade han fram samtidigt som han kramade om oss. “Den liksom flög in, bara sådär. Visst blåser det en del, men aldrig att jag trodde att något sådant skulle kunna fastna i stormens armar och lyckas med bedriften att ta sig rakt in i tronrummet! Vilken dag va! Jag satt och åt och så hände det här! Ni ska veta vad jag hoppade till när detta monster till gran kom flygandes! Hela fick liksom inte plats. Den kraschade in i bortre väggen och då blev det stopp. Därför ser ni nu att halva åbäket är utanför byggnaden! Jag har satt några mannar på att försöka hacka av den på mitten så att den halvan som är utanför faller ner, så att vi sedan lättare kan hantera det som befinner sig inomhus. Det är lite riskfyllt, för om vi inte är försiktiga så kan den välta och mosa någon stackare som befinner sig på fel ställe, men det ska vi nog kunna undvika. Vi bor ju i Rotvälta för tusan, lite lagom farligt fysiskt handarbete är ju vad vi lever för!”. Jag och Ingrid sneglade lite tveksamt på varandra medans han vände tillbaks mot de andra. Utan att ens titta pekade han på en vagn i hörnet av och rummet och befallde “Ta nu en yxa där i och hjälp till. Detta tar nog en stund ska ni se!”

Alltför många yxhugg, stönanden och pustanden senare hade grenarna kapats och stammen huggts av. Grenarna hade vi samlat på hög i ett hörne. Den andra halvan av stammen med rotsystemet hade vi låtit ligga utomhus för att tas om hand om senare. Nu satt de flesta av oss och vilade och agerade åskådare åt en stackars städare som var i högsta hugg med att försöka få allt barr och glassplitter ut ur tronrummet, men det gick lite sådär med tanke på hur det såg ut. Inte en lätt syssla kan man tycka, men då detta faktiskt var ett tronrum så måste det ju se respektabelt ut hade hon sagt, även om det ligger en gran tvärs över golvet!

“Eeeh,…. sir?”. En av männen som var mitt uppe i att skala av barken tog vårt intresse. “Ni borde se det här”.
“Åh, jag vill se!”, sa Ingrid och nästan flög dit även om det var riktat åt kungen. Lika bra det, för hon var den enda som orkade resa på sig. Smidigt klättrade hon över stammen och landade mjukt på andra sidan bredvid den svettige arbetaren. Hennes ögon blev stora som klot när hon fattade vad han menade.
“Eeeeeeeh…… Edward..?”, sa hon lite tveksamt. “Det är ett svärd i stammen”.
Det där väckte dock allas vår uppmärksamhet.
“Vad säger du, är det ett svärd i granen?” fick kungen ur sig. “Låt mig se!”. Inte många sekunder senare stod kungen och trängdes framför stammen med resten av männen bakom sig. Mitt i stammen satt ett så skinande vackert svärd att vi nästan inte kunde tro våra ögon.
“Vi måste få loss det” var det första kungen sa. Han lät händerna smeka det hårda stålet och kände längs kanterna där det mötte det aning fuktiga och sträva träet. “Räck mig en kniv” sa han till alla och ingen. Genast trevades det runt i fickor, sidremmar och bylten för att hitta något vasst, men Ingrid var redan långt före alla andra.
“Här, ta min” sa hon och räckte fram sin lilla handsmidda silverkniv.
“Den?” frågade kungen förvånat. “Ska en sådan fin kniv användas till att karva i trä?”
“Javisst!” sa hon exalterad, “ett fint verktyg för ett fint svärd. Skär nu!”
“Må så vara” sade kungen lugnt och började jobba. Sakta, sakta skar han längs med svärdets konturer för att sedan börja karva och skära sig djupare in medans vi åskådare nyfiket tittade på lyssnandes till ljudet av kniv mot trästam och ett och annat mumlande. Inte många minuter senare hade han fått en bra grop runt handtaget. “Tack, nu tror jag inte att den behövs längre” sade han till Ingrid och gav tillbaks hennes kniv i precis samma fina skick som han hade fått den i.
“Tack” svarade hon leendes och stoppade ner kniven i byltet.
“Backa lite snälla” bad kungen. Han tog ett stadigt tag i svärdshandtaget och drog.

Knak sade det när den del av svärdet som fortfarande satt fast krängdes loss. Han svingade runt det ett varv, höll det upprätt och beskådade det. “Ett mästerverk” sade han flinandes. “Bark. Det ska heta Bark”.
“Fint” tyckte Ingrid. Ett häpet mumlande hördes omkring henne vilket intygade att det var fler som tyckte likadant. “Vad ska du göra med det?” undrade hon.
“Tja..” Han tog ett djupt andetag och fortsatte, “Behöver du ett svärd Ingrid? Ett komplement till din kniv kanske?”
“Va? Jag?” Hon blev lite förvånad. “Men du vet ju att jag föredrar tvåhandade svärd. Det där är ju för mesar som Edvard” sa hon flinandes och gav mig en retsam blick.
“Va, vänta nu lite din-“
“Självklart vet jag det” avbröt kungen, “Jag tänkte att jag kunde fråga iallafall. Men då så. Edward?”
“Gärna!” svarade jag genast. “Mer än gärna!” tillade jag hoppfullt. Han räckte mig handtaget och sa “Då så. Bark är din.” Jag greppade om handtaget. “Men du får ta hand om det.”
“Tack så hemskt mycket. Självklart ska jag det” sa jag och vinklade det upprätt. Dess mjuka linjer nästan glänste i solskenet. “Allt skogen ger oss tar vi hand om”.
“Bra. Då tar vi hand om resten av granen också medans du ännu har humöret uppe”, sade han och trängde fram ett brett leende. Självklart lydde vi, men det dödade stämningen lite. Fast för ett sådant svärd kunde jag göra vad som helst.