Berättelser

Mötet

Målning över en röd stuga med rött stall bredvid i dimma. Ett stort träd står mellan byggnaderna. Marken är lerig och till vänster i bild finns en hage med vitt staket

Det var en sån där gråmulen dag, när fukten hänger tung i luften och löven liksom droppar likt en lönn beskuren i helt fel årstid. Marken var vid den här tiden vanligtvis färgad i rött, gult, vagt orange och alla andra tänkbara färger däremellan, men i år hade det mest blivit grått och murket med en gång. Regnet hade nyss övergått till en stilla dris och det kraftiga åskvädret hade passerat lika plötsligt som det kom. Rakt ner i hagen slog det! En vek liten blixt som påminde om om en spinkig liten gran på julafton. Den var inte mycket att ha, men knallen! Oj, ja den hade krut i sig, rutorna på både boningshuset och stallet skälvde till och jag tyckte nästan att träden vek sig som veteskörden under kraftig blåst, bort från det som stör friden för att nära de trygga rötterna komma.

Men det kan lika gärna varit jag som inbillade mig. Hugo, min stora lilla häst, tog det lite värre, nästan ståpäls har han ju. A ja, han klarar sig, den skapelsen är det ingen som har lyckats ta kål på ännu. Tre vargattacker har han överlevt utan en skråma, skrämde säkert tillbaka dem till samma avgrund de så säkerligen kravlade upp ur. Aldrig trodde jag en häst kunde bli så blodig och nersölad av inälvor och annat, men ack vad fel jag hade. Timmar i spolspiltan krävdes därefter, men det är en annan historia. Han ska få lite dagsljus iallafall, innan det mörknar ännu mer. Solen är ju så svag denna årstid och dagarna blir allt kortare. Frosten smyger sig på, “så det är tur att du har ett varmt och gott täcke du, Hugo!”, sa jag högt för mig själv med grimman redo bredvid den brunes boxdörr.

Målning över Hugo och Edvard i stallet, upplyst av två svaga lampor på stallväggen. Hugo står i boxen och Edvard står utanför med en röd grimma i handen, med den andra handen på Hugos nos. Båda tittar på varandra

– Av med haspen och ut ska vi gå!, sa jag och gjorde just så då vi gick ut i det kyliga grå. Det kom några smått irriterade frustanden från min sida och jag kunde nästan känna vad han tänkte, att det var varmare inne, mindre blött och torrare hö, för att inte nämna de mysiga halogenlamporna som beklädde väggarna. Men, som det nu var, så vitt jag vet är det bra med motion, rörlighet och lång pinande utevistelse i detta härliga höstens kvällsljus. Eller tja, ljus och ljus, men helgrått och och dis är väl ett slags ljus det med.

Klafset från två stövlar och fyra snart ej längre rena hovar nådde hagen där den så fint låg bredvid ett drös med gamla ståtliga ekar och granar. Grinden slogs upp och Hugo blev återigen fri i den måttligt stora och nu mycket leriga hagen. Jag gav han en sista klapp och vände tillbaks varifrån vi kom, men bara några steg senare kom ett kvävt och ängsligt litet pip bakifrån, ett pip så fullkomligt fyllt av ängslan att mina fötter frös i sina steg och jag kunde nästan inte begå att vända mig om och möta den totala tystnad som nu befann sig precis bakom mig. Jag vet inte om det var den fuktiga luften som gjorde det eller om jag faktiskt frös till av rädsla när min blick mötte Hugo, och aldrig, aldrig kommer jag glömma den synen av en häst, som nästan helt uppslukad av höstmörkret spände varenda muskel i kroppen för att i vilket ögonblick som helst slåss för sitt liv eller slunga sig över staketet för att undkomma den mörka varelse som nu befann sig i hörnet av hagen. Tystnaden var total, ingenting rörde sig och det var till och med som att vinden hade avtagit, men det hade den ju inte, för jag kunde känna dess kalla smekning där jag stod. Min blick flyttade sig hastigt mellan hästen, som inte hade rört en muskel, och detta nu mystiska ting som bara ett fåtal meter ifrån varken hade rört sig ur fläcken eller avlätt något läte. Den tycktes nästan sluka det sista som fanns kvar av kvällsljuset.

Då bröt helvetet loss, varelsen ryckte till, Hugo tvärvände och på två korta språng var han över och bortom staketet på väg mot skosdungen inte alltför långt därifrån. “Hu-“, flämtade jag fram, “Hugo!”, skrek jag efter honom medans jag stapplande försökte ta mig åt samma håll, men det var för sent. Allt jag hörde var dunket av hovar som hastigt avtog och en häst som slukades av mörkret. Fräsande spände jag istället blicken i varelsen och med ett krafttag tog jag ett kliv framåt i leran, men flyttade vikten för hastigt och med ett försvunnet hjärtslag gled benet istället bakåt, nästan så att jag ramlade framstupa. Med ett antal svordomar återfick jag balansen och spände återigen blicken i varelsen tillsammans med varenda muskel i kroppen för att förbanna fanskapet som hade skrämt min häst och förstört mitt tidigare mycket goda kvällshumör. Men just som stämbanden började jobba hörde jag
– “Ja”, en röst så kraftig att pälsen nästan reste sig, men samtidigt mjuk som östanvinden en vårmorgon, “det var attans vad lerigt ni hade det här då”. Jag blev så förvånad att jag nästan satte mig. Varelsen bröt sig loss från sin stilla position och liksom växte i storlek. Och då såg jag den. En vinge stor som en bil lyftes upp mot skyn för att visa två lysande ögon bakom vad som såg ut att vara ännu en vinge, likt ett djur som virat in sig i en enorm filt där bara huvudet stack upp. Svart som natten med skinande ögon.
– “En drake!”, flämtade jag tyst för mig själv samtidigt som ännu några hjärtslag gick förlorade. En antydan till ett leende visade sig och mitt stackars hjärta hoppade ytterligare ett slag likt det ville säga mig något, men vad fick jag aldrig reda på, för när jag fick frågan “ja men har ni kaffe?”, ja det var då jag svimmade.

Leave a Reply

Your email address will not be published.